De kämpar på förflutna ruiner.
Sanden av radioaktiva öknar smälter under stridsvagnarnas pansarhjul, under strålkastarna hos de tunga lasrarna och elden av plasmapistoler smälter på grund av deras raseri och förtvivlan, hat och rädsla, och molnen koka över sina stridsplatser, och droppar av giftregn förångas innan de når marken.
Deras suddiga silhuetter passerar bensinfästningarna och befästa städerna framför linsen på de automatiska kamerorna och fat av tunga vapen som skyddar fred från de sista krigets överlevande. De pratar om dem i nyhets- och världsinformationsnätverk, och mobilkameror ser deras alla rörelser från himlen täckt med aska.
Det spelar ingen roll, vem de är - raiders, soldater, legosoldater ... varför de inte hittade en plats för sig själva under skydd av stadsmurarna och utmanade öknen. Oavsett vad de känner och vad de tycker när de dödar varandra. De som ser sina strider på neonpanelerna i de kupolerade städerna kommer aldrig att förstå detta.
Kommentarer hittades inte